Hej hopp! Här är hon, lelle Pipa. På språng i pappas målarmössa ute på Härön i Vänern.

 På 90-talet gjorde jag min första ringblommesalva och det var DEN gången det hände. När jag stod där och rörde i den varma oljan var det som att tiden stannade.

Det kittlade till i kroppen som av ett inre glädjeskutt! Mitt medvetande flyttades till en mycket kär plats från min barndom. Där såg jag mig som liten flicka i fyraårsåldern...sitta vid min stubbe...och röra i mina burkar med vatten, barr, bark och kottebitar...så lycklig och helt inne i tillagandet av... någonting gott förstås! Ja, där satt jag, "lelle Pipa", ute på barndomens paradisö, som i en skyddande bubbla... EXAKT samma känsla genomfor min vuxna kropp då jag återvände till mitt rörande i salvan. Nu infann sig också känslan av att det här berörde meningen med mitt liv. Med den JAG ÄR och min sanning i detta liv. Att göra gott och KÄNNA att den upplyftande och kärleksfulla lyckoenergin genomströmmar livet.

Denna händelse gjorde ett mycket starkt intryck på mig och Pipa har kommit att påminna mig många gånger om vem jag är djupt, djupt i mitt inre...

Jag omfamnar "lelle Pipa", som är barnet i mig...som är ett med mig. -Jag är du och du är jag...och jag älskar dig, säger vi och känner helandets kraft omfamna oss.

Så nu vet du som läser vem Pipa är ...

Men hur...varför... namnet...Pipa? ☀️💞

Här är dörren in till "Gråstugan" ute på öa. Där tillbringade vi somrarna i alla de väder...från regn med stormande vindar till gassande sol och bleke. På bilden är jag fyra år och uppklädd i finkänning som min moster Ingrid hade virkat.

Såhär ser stugan ut idag efter upprustning. Här bodde vi två vuxna och tre barn. Vi sov i de fyra kojarna utefter väggen. Det här har säkert påverkat mig att tycka om det enkla utan krusiduller. Naturen ute på ön och det enkla levnadssättet där. Jag är så tacksam för det.

Med näsan i blöt

31/5-2023

Visst är våra kära barn och barnbarn bedårande när de lär sig använda nya ord. Ibland kan det bjudas på förväxlingar som gör att vi viker oss av skratt.

Som när mitt barnbarn Kasper hade uppmärksammat att mormor, som hörde lite dåligt, skulle få hörapparat. Kasper sa något till mig på barnaspråk och jag förstod inte.

-Vad sa du, sa jag.

-Mormor du hör dåligt. Men det blir bra ska du se...när du får köksapparaten!

Älskade unge, så det kan bli.

När jag var liten älskade jag att höra när mina föräldrar berättade om hur namnet Pipa kom till.

Dom brukade kalla mig "lelle Piga" på bred värmländska.

Ibland, när jag dök upp med min lilla uppnäsa och stora ögon ...med massor av frågor - vem, vad, när, var, hur och varför då då...? (kanske journalisten i mig gjorde sig påmind redan då ;)

Med glimten i ögat hette det att jag la näsan i blöt...som en snipa. Likt båten - snipan, vi hade. Där fick dom till det i likheten med min uppnäsa och här fick jag ännu ett smeknamn - lelle Snipa.

Ena stunden lelle Piga och i nästa stund lelle Snipa.

Det här hände när jag var såpass liten att jag ännu inte kunde uttala mitt namn, för 63-64 år sedan.

Så kom den där dagen då vår familj skulle få storfrämmat. Farfar, faster och Allan. Farfar jobbade på tricken på KarlJohann i Oslo och hade åkt ända därifrån till Karlstad för att hälsa på oss.

När det var min tur att ta i hand och niga för den där gamla farbrorn, som var pappas pappa, sa han:

-Vad heter den här lilla flickan då?

-Hon heter Ann-Catrin, sa mina föräldrar.

-Nä! Heter inte det. Jag heter PIPA!

Smeknamn var bättre än det där andra. Kändes gossigare förstås.

Efter detta blev mitt smeknamn lelle Pipa... och än idag kan jag möta folk från min barndom som säger:

-Nämen är det lelle Pipa?

Hon behöver mycket kärlek den här lilla tjejen. Livet för Pipa har växlat mellan rosaljuvligt och trauman som satt spår i själen. Därför omfamnar jag henne igen och igen när vi nu följs åt genom livets utmaningar och helande.

Livet är en spännande resa. Som en bok, kapitel efter kapitel.

Mer om detta nästa gång skrivarlusten pockar på.

Kram å hej så länge!